Hunden från vikingatiden

Hunden var högt skattad i vikingarnas ögon. Djuren behövdes för jakt, vall och skydd av boskapen. Det var ibland ett farofyllt arbete med tanke på att vilda djur strök kring husknutarna. Hundarna kunde riskera att hamna i slagsmål med rovdjuren och bar därför spikhalsband.

Många ville inte skiljas från sitt husdjur ens i döden. Vid utgrävningar har man ofta påträffat hundar som legat samman med sina ägare i gravarna. Kanske skulle de trogna följeslagarna ledsaga sin husse eller matte rätt väg genom dödsriket. På bildstenar kan man se att i Valhall väntade valkyriorna på de fallna kämparna, avbildade med mjödhorn och hundar omkring sig.

Hundar finns även porträtterade på runstenar. På den kända Bayeuxtapeten finns så många som 55 hundar med. Textilduken från 1000-talet skildrar hur normanderna erövrade England. Även hundnamn återfinns i gamla källor, ett av dem är Flokí, som jag plockade upp i Döttrar av Rig.

..

Hur såg då vikingatidens hundar ut? Var de storväxta eller små, med stående eller hängande öron, med kort eller lång svans? Svarta eller vita, bruna eller grå?

Det spekuleras i att vikingarnas hundar liknar raser som återfinns idag. Av dessa är västgötaspetsen en av de hetaste kandidaterna. Även den isländska fårhunden är en ras som ofta nämns, eftersom den kom med vikingaskeppen när Island befolkades kring 800-talet. Fynd från utgrävningar har visat att hundarna kunde ha en mankhöjd på 40-50 cm. Många var av spetstyp, även om långbenta jakthundar och mindre varianter av sällskapshundar också tycktes förekomma.

Gamla nordiska sagor nämner att hundarna hade vargblod i sig. Vargen var ett mytomspunnet djur som hade en särskild ställning. Människor kunde hyllas och namnges efter vargen som exempelvis Ulf efter ulven. De fruktade bärsärkarna hade sina jämlikar i ulvhedningar, som skiftade skepnad till varg under strider och påstods vara oslagbara. Odens båda hundar stammade från vargar, gudinnan Hel hade sin egen helveteshund Garm och hennes halvbror Fenrisulven var ett fruktat vidunder. I den poetiska Eddan finns flera verser som berättar om den nordiska mytologins ulvar. Inte minst i Sången om Grimner:

Skoll heter den ulv,som till skogens hägn

den glänsande guden förföljer;

en annan är Hate,

han är ättling av Rodvitner,

skall stänga strålande himlabrud vägen.