2016 – Nytt år och ny bok

Ett nytt år är här och på inledningen av 2016 har jag passande nog skrivit inledningen till min sista bok i Heimdalls ättlingar, Barn av Hallinskide. Samtidigt väntar manuset Döttrar av Rig på korrekturgenomgångar m.m. efter att testläsarna sagt sitt.

I Barn av Hallinskide ska alla trådar vävas samman inför upplösningen som närmar sig. Jag känner att serien mer och mer fylls med fantasy. Det märks inte minst i vändningen som Döttrar av Rig tar. En spännande tid ligger framför mig nu när jag ska lägga sista bitarna i pusslet rätt. Jag ställs inför flera vägval och än vet jag inte hur slutet kommer att bli …

Varsågoda, här är prologen till Barn av Hallinskide som den ser ut i ett första utkast januari 2016.

Nattens mardrömmar tynade långsamt bort tills de bara återstod som en svag skälvning av fruktan, dold bakom hans ögonlock.

Den omkullblåsta tallen hade inte skyddat honom från nattens oväder. Kåpan, som tillhört gudahovets blotare, smet åt om hans magra kropp när han reste sig upp. Han kände febern härja och hade sovit illa denna natt precis som de tidigare. Behövt resa på sig för att skaka liv i sina förfrusna lemmar, men mest för att skaka av sig alla dessa nattmaror.

Vinden viskade till honom med levande röst. Den bad honom att fortsätta gå. Hans steg var tunga och hans huvud sänkt när han tog rätt på hästen. Han hade svårt att hantera den. Den skyggade för hans minsta beröring. Förmodligen kände hingsten av den svärta som omgav honom och de känslor som han brottades med. För att slippa dra till sig blickar, stakade han ut färdleden genom ödemarker. Han var rädd för att väcka fruktan hos andra, att de skulle märka att han förde med sig något som inte borde ha sluppit in i denna värld. Men ju längre dagen led, desto mer drogs han ner mot bygden. Han skulle inte klara ännu en regnig natt under bar himmel. Huvudvärken pressade så hårt mot ögonen att det flimrade och halsen svullnade. När skällklockan från en ko klingade inför kvällsmjölkningen, sökte han reda på folket som bodde i närheten. Han behövde få mat och värme och kunde bara hoppas på att människorna skulle visa honom nåd.

Lyckan var med honom och han blev välkomnad att få sova i deras hus. Dessutom fick han en örtbrygd som skulle hjälpa mot febern. Ingen frågade honom vem han var eller vart han hörde hemma. Han var glad för det, för vad skulle han ha svarat? Efter kvällsvarden fick han också en tvättbalja och en rakkniv. Dess egg slet han trubbig bara för att få hyn slät igen.

När han morgonen därpå skulle bryta upp, tog gårdens äldsta kvinna honom åt sidan och viskade:

”Jag vet inte vad du har sett eller upplevt med tanke på hur du ser ut. Men jag hörde dig prata i sömnen inatt. Du sade att det är till sjön som du ska. Där ska du stå till svars.”

Han hade inget minne av vad han drömt. Ögonen var blanka av feber, men han visste av husfolket att han var nära sitt slutmål nu. Och vädret tycktes på väg att slå om till det bättre.

”Ur led är tiden”, sade kvinnan. ”Midsommaren i år var kallare än midvintersolståndet. Är det fimbulvintern som närmar sig månntro?”

”Vem vet?” Hans röst var klarare idag, svullnaden i halsen hade lagt sig. Men huvudvärken och febern fanns ännu kvar. Det fick honom att svettas och frysa på samma gång. När han satt i sadeln och såg ut över det blånande berget i fjärran, hoppades han att viljestyrkan skulle hålla honom uppe så länge att han förmådde nå fram. Vad som därefter skulle ske, kunde han bara lägga i nornornas händer att råda över.